Jag har alltid sagt att det är skönt att ha någon att sakna, att saknaden är en fin känsla att kunna ha. Jag har ljugit för mig själv. Lite i alla fall. I början på ett förhållande, då allting är bra & man är nykär, när man då saknar sin nyfunna kärlek så är det bara underbart. Visst, det tär lite på en, men det känns ändå bra att ha någon att sakna.
Men nu tycker jag att det är hur jobbig som helst att sakna någon. Nu tär det på mig i stället, sakta men säkert. Jag blir en sån där dum, elak, en riktig satkärring till flickvän. Men det är just det jag inte vill vara. Så för att tygla mina känslor säger jag inget. Jag bara sitter här, tyst för mig själv & låter denna hemska känsla växa inom mig. Ibland kan jag tygla den förbannade känslan, prata med någon om vad som helst så jag glömmer bort det. Men ibland kan de gå helt överstyr. Jag kan sätta mig & få panik, gråtklumpen i halsen blir bara större & större, ibland brister den & tårar rinner nedför mina kinder.
Nej, det är jobbigt att sakna någon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag vet att du inte vill berätta allt sånt för honom, men berätta det för mig istället. Jag lyssnar alltid, så som du lyssnar på mig :) Det är inte bra att gå runt och ha allt sånt inom sig, det är ungefär som att fylla på ett glas med vatten. Tillslut blir det för mycket och rinner utanför. <3
SvaraRadera