flipppppar.

Jag håller på att få flipp. Min mammas kära knä-hundar håller på & skäller oavbrutet, de slutar ALDRIG! Mina öron finns inte längre kvar, det ekar bara massa hund-skall i mitt huvud. Känns som om jag har ångest i kroppen nu, bara för att de gör mig stressad. En stressad Sanna brukar sluta med ångest i kroppen. Jag är helt enkelt ingen stress-tålig människa.
Åååååh döda mig!

Imorgon åker jag som sagt till min favorit. Träffade han en snabbis igår & under den korta timmen så var allt bara så perfekt. Jag blir varm i hela kroppen & de är en underbar känsla som bubblar i mig. Det är så obeskrivligt, allt de här med honom. Jag har ärligt talat inte känt såhär förut, jag har aldrig känt mig så beroende av en människa. Jag har heller aldrig varit så rädd att förlora någon, fast jag inte ens behöver oroa mig.

Dock känner jag hur mitt självförtroende har tagit några steg neråt. Jag känner mig inte tillräcklig för honom, jag kan inte finna ett enda fel på honom medans han kan göra det på mig. (nej, han sitter inte & pekar på mig samtidigt som han säger "haha, usch vad fult!", jag känner mig bara inte tillräcklig, inte lika söt som alla andra, inte lika snygg kropp som alla andra). Aldrig trodde jag att jag skulle låta mig påverkas av hur andra ser ut. Jag var ju nöjd med att vara MIG. Vad hände med det? Det märks att jag får en törn numera om någon påpekar något på mig själv jag inte tycker om. Emil gjorde detta en gång & det resulterade med att jag bokstavligt talat smällde till honom, en riktigt käftsmäll (där fick ni svaret till varför jag smällde till honom).

Kanske en dusch, smink & ett gymbesök piggar upp mig? Skulle behöva den där kicken man får efter man har tränat.