Har suttit & pratat med en gammal kompis sen många år nu som jag träffar alldeles för sällan nu förtiden. & när man pratar så flyter ju de flesta samtalsämnerna in, men så kom vi in på ämnet killar, eller snarare pojkvänner. Både hon & jag har pojkvän just nu, dock ligger hon före med sitt snart 3 år långa förhållande medans jag & mitt förhållande ligger på ynka 3 månader. Mitt under vårt samtal så får jag den där känslan som jag så många gånger fått under de här 3 månaderna: "fan vad bra det här känns!". Så har det varit ända från början.
Emil (that's my boy!) & jag hade inte kännt varann speciellt länge innan vi blev ihop, men under den tiden innan vi blev ihop, den går inte att förklara. Redan då kändes allting så rätt, det var honom man ville vara/var med hela tiden, det var honom man ständigt smsade, honom man längtade efter. Att vi sedan blev ihop gjorde mig till den lyckligaste människan som finns! & jag blir bara lyckligare för varje dag med honom som går. Han har verkligen visat mig hur det är att vara kär - på riktigt! Alla har vi varit kära, men det är inte förrens nu jag inser att jag aldrig varit kär på riktigt förut. Men när jag träffade emil ändrades det totalt, jag är verkligen kär i honom. Han har allt det jag har letat efter hos en kille. Han har en sån personlighet som alla tjejer önskar att deras pojkvän hade & han är den finaste personen jag någonsin träffat. Jag hoppas att han förstår att han verkligen betyder allt för mig.
Nu känner jag mig dock super-duper tjejig som sitter här & skriver ett inlägg om min pojkvän. men vafan, JAG ÄR KÄR! Det tänker jag aldrig förneka & jag kommer aldrig någonsin dölja mina känslor för emil. Så om emil nu läser detta hoppas jag inte att han tycker jag är jobbig på något sätt, för jag skriver som sagt bara ner mina tankar, om vad jag tycker & tänker.
Emil (that's my boy!) & jag hade inte kännt varann speciellt länge innan vi blev ihop, men under den tiden innan vi blev ihop, den går inte att förklara. Redan då kändes allting så rätt, det var honom man ville vara/var med hela tiden, det var honom man ständigt smsade, honom man längtade efter. Att vi sedan blev ihop gjorde mig till den lyckligaste människan som finns! & jag blir bara lyckligare för varje dag med honom som går. Han har verkligen visat mig hur det är att vara kär - på riktigt! Alla har vi varit kära, men det är inte förrens nu jag inser att jag aldrig varit kär på riktigt förut. Men när jag träffade emil ändrades det totalt, jag är verkligen kär i honom. Han har allt det jag har letat efter hos en kille. Han har en sån personlighet som alla tjejer önskar att deras pojkvän hade & han är den finaste personen jag någonsin träffat. Jag hoppas att han förstår att han verkligen betyder allt för mig.
Nu känner jag mig dock super-duper tjejig som sitter här & skriver ett inlägg om min pojkvän. men vafan, JAG ÄR KÄR! Det tänker jag aldrig förneka & jag kommer aldrig någonsin dölja mina känslor för emil. Så om emil nu läser detta hoppas jag inte att han tycker jag är jobbig på något sätt, för jag skriver som sagt bara ner mina tankar, om vad jag tycker & tänker.
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar